Stories of Gloria

Stories of Gloria

Here you'll find...

...thoughts on music, life as an inspiration, and the adventures of The Gloria Story - an aspiring rock band on a never ending quest for Electric Justice, Rock and Roll Liberty and Melodic Truth...

Here is where you'll find the backstage and afterparty stories... The behind the scenes "making of" gossip, unofficial pictures, demos and a whole lot else. Blog will mainly be written in Swedish.

Vann

WhateverPosted by LeFipp Mon, May 16, 2011 12:21:29
Åkte förbi ett gammalt favoritställe som heter Vann igår. Och jag blir förbannad på mig själv för det... men av någon anledning så gjorde det lite ont i hjärtat.

/Le Fipp

  • Comments(0)//blog.thegloriastory.com/#post388

A piece.

WhateverPosted by LeFipp Tue, May 10, 2011 21:49:16

I still got a piece of you under my skin. It's always there no matter where I've been. So if I ever see you on the street. I'll pretend that I didn't see. And turn my face. No use in small talk anyways.


  • Comments(0)//blog.thegloriastory.com/#post381

Le Fipp och Erik Hassles gitarr.

WhateverPosted by LeFipp Wed, March 23, 2011 17:33:06
I höstas spenderade vi några heldagar på legendariska förvarings- och replokalsfirman Bud Wheels för att finslipa våra låtar, och jobba på scenrutinerna.

Vi hade precis packat in trumset, stärkare och gitarrer och började i egenskap av Rookies i branschen såsmåningom bli lite varmare i kläderna där bland alla andra artister som lastade in och ut musikprylar. Vi morsade som flyktigast på Sofie Zelmani med band, och på Erik Hassle med följe, som uppenbarligen hade varit iväg och spelat och nu skulle lämpa av alla prylar.

Eftersom jag är den i bandet som har bäst lokalkänsla för Stockholm city utsågs jag till den som skulle åka och hämta vår producent och rep-ledare - Anders Boba Fett Lindström, medans dom andra pojkarna fortsatte att värma upp.

Jag morsade snabbt på Hassle på vägen till parkeringen, något försenad och stressad, och hoppade där in i min bil och körde... rakt över HASSLES GITARR!!! Av någon outgrundlig anledning hade snubben lagt sin gura precis framför grillen på min bil - totalt osynlig från förarsätet. Jag fattade ju givetvis inte att det var en gitarr som jag höll på att mosa, utan trodde att jag av misstag kört på en sten eller något. Detta gjorde att jag i rent vredesmod fortsatte att köra frammåt. Tänkte att skadan från den där "stenen", eller vad det nu var, redan var gjord och att jag lika gärna kunde köra över den. Detta medföljde att Hassles gura släpades längs asfalten i säkert fem meter, inkilad under bilens grill. För Erik och hans band som var åskådare till spektaklet måste detta ha framstått som en ren skändning. Dom trodde ju mer eller mindre att jag gjorde det med flit eftersom jag trots höga, skrapande ljud fortsatte att rulla frammåt. Jag slutade inte förän flera snubbar kom springande, vilt gestikulerande och ropande. Först då insåg jag att det inte var någon sten jag kört emot. Det var Hassles gitarr som jag skändat.

Ja, och som ni förstår så vidtog en mycket prekär, och rentav genant situation, då jag skulle förklara för det skeptiska herrskapet VA FAAN jag höll på med, bedömma skadorna - och beräkna hur mycke jag kunde tänkas vara skyldig... Stressad som jag var blev det mest svammel, med åhörarnas växande disrespekt som påföljd. Min artistkarriärs i särklass mest förödmjukande stund.

  • Comments(0)//blog.thegloriastory.com/#post364

Zero Kelvin

WhateverPosted by LeFipp Sun, March 20, 2011 14:32:06

Skyskrapans fasad, som en phallos av kallt stål, blir en skulptur av iskristaller, hägringar, rohypnol.
Du är dom tårar som frusit, min vinternatt. Min vinternatt.
Affärsmän och modeller, forserade blickar, kalla skratt.
När vårat rike drunknar under Zero Kelvin, nordanvind.
Väcks uråldrig längtan och frosten smeker en blottad kind.


Du är min älskling, vinternatt.
Morfin som dämpar, vinternatt.


Tunnelbanan är vår länk mellan TV och glamour, den blir en bjällerfärd som dämpar - trötta fötter, slitna skor.
Du är den pläd som värmer, min vinternatt. Min vinternatt.
Ett krogliv som bordeller, alla söker vi samma skatt.
När vårat rike drunknar under Zero Kelvin, nordanvind.
Söker vi pärlan i ett fruset ostron, vin stelt som rubin.


Du är min älskling, vinternatt.
Morfin som dämpar, vinternatt.



  • Comments(1)//blog.thegloriastory.com/#post361

Le Fipp - Transportstyrelsen 1-0

WhateverPosted by LeFipp Thu, February 10, 2011 23:35:34
Jag är ju i grund och botten en rebell. Snäll förvisso. Och allt för ofta intvingad och mot min vilja formsvarvad för att passa in i formella och ordentliga fack. But still... oavsett om jag bär kostym ELLER skinbrallor: always rebel at heart.

Problemet är ju att det inte alltid är helt lätt i vårt städade samhälle att hitta utlopp och anledningar att rebella. Visst - jag sysslar med musik, klär mig orginellt och står för att jag är en arbetsovillig slacker som mår bäst med några järn innanför västen och en gitarr i händerna. Men i övrigt är livet ganska lätt att leva just nu. Och då är det inte helt lätt att rebella. För precis som att "the poet needs the pain" så behöver rebellen en storebror/motståndare/antagonist att revoltera mot. Så vad gör jag då när livet saknar både smärta och fiender?
Jag muckar gräl med Transportstyrelsen!

Vi musiker drar ofta på oss p-böter eftersom den satans turnékärran allt som oftast felparkeras då utrustning skall bäras kortast möjliga väg från bagageutrymme till scen.

Här är min hämnd, och ytterst rebelliga svarshandling varje gång jag åläggs med p-böter:

1. Betala ALDRIG p-boten som sätts på din bilruta direkt. Första påminnelsen som kommer i brevlådan saknar straffavgift, så låt Transportstyrelsen bemöda sig om att skicka en påminnelse. DESSUTOM finns det en liten, men logisk chans att Transportstyrelsen någon gång missar att få iväg påminnelsen.

2. När påminnelsen såsmåningom landar i brevlådan så väntar du till sista möjliga betalningsdag, bara för att jävlas. SEN betalar du BÅDE ursprungsboten OCH påminnelsen SAMTIDIGT. Detta gör att transportstyrelsen får in en dubbelbetalning, och således är tvugna att göra en återbetalning! Mer administrativt krångel, mer arbetstid och mer portoavgifter för dom.

3. Glöm omedelbart av att du gjort dubbelbetalningen - förträng händelsen - för på så vis dimper pengarna från Trafikstyrelsen ner som en utbetalningsavi i brevlådan när man minst anar det - och blir liksom en liten positiv bonus i vardagen! Det är ungefär som att hitta en bortglömd 100-lapp i fickan på en jacka som man sällan använder.

Inget av ovanstående är nåt man tjänar pengar på (om dom inte någon dag glömmer skicka den där påminnelsen - har hittills aldrig hänt), men OJ vad det är rebelliskt. Känner mig mycket nöjd med detta lilla guerillakrig. Rebel at heart.

Le Fipp - Transportstyrelsen, 1-0, som sagt.


  • Comments(1)//blog.thegloriastory.com/#post350

Förbi.

WhateverPosted by LeFipp Wed, February 02, 2011 10:15:17
Jag är inte stolt över hösten/vintern 2010. Jag levde i vakum. Kvävde mig själv med alla möjliga aktiviteter som jag inte skulle berätta om för vare sig min mamma, eller de flesta av mina vänner. Att jag dessutom bytte om till någon slags artist-roll var och varannan helg gjorde inte situationen mindre skruvad. Och mår man dåligt som jag gjorde är det lätt hänt att man faller huvudstupa in i den där strömmen av brudar, sprit och allt annat galet som liksom rinner förbi i artistlogerna - som en ångestdämpande buffé av tillfälliga snabblösningar. Det går fort som fan när man flyttar fram gränserna för vad som är "normalt och ok" i ens liv. Och det är inte lika lätt att återinföra dom, när man väl förlorat dom. Man ersätter äkta känslor med syntetiska plastkopior, vänder natt till dag, förlorar riktiga vänner till förmån för fejkade diton. För mig kulminerade allting i samband med någon slags ladies-night-spelning där bekräftelsepundandet och egocentriken liksom togs till nya nivår. Kul för stunden. Men inte lika trevligt att morgonen efter vakna på motellrummet med bitter eftersmak som en oro i hela kroppen. Och ännu jobbigare att klara av att förvandlas tillbaka till sitt knegande 'vardags-jag' på måndagen sen. Men ärligt talat så hade mitt fotfäste blivit dåligt långt tidigare. Redan under föregående vår. Det blev ju en ständig kamp att försöka hantera verkligheten och dom 'riktiga' relationerna på ett sunt vis, samtidigt som tillvaron på helgerna bara skenade. Och ovanpå detta lades sjuka mängder arbete eftersom vardagsjobb skulle trängas med den nya rollen som egenföretagare, yrkesmusiker och utgivare. Man tappar liksom självbilden när man ena dagen sitter och diskuterar skolfrågor i ett yrkesråd, nästa dag designar en logga åt en restaurang, tredje dagen åker 40 mil för att vicka på röven inför nån publik någonstans (med tillhörande efterfest), och därefter hem igen för ett tappert försök att fixa lite söndagsmys med flickvännen. Efter ett tag känns det som att man lever tre - fyra olika liv, med vattentäta skott emellan. Det hela förvärrades ytterligare då krav och förväntningar tillkom. Jag är exempelvis ingen bad-boy i själ och hjärta - jag är snäll. Men när sponsorer och management krävde att min galna, fabricerade stageroll blev en del av min personlighet även utanför scenen fann jag plötsligt mig själv på väldigt tunn is. "Vem är jag, liksom?"

Det har varit en lång och krokig resa. Inga erfarenheter är enkom av ondo. Allt vi gör formar oss också till dem vi är. Att ta sig igenom svackor är också en del av livet. Och jag känner att jag definitivt är igenom. Förbi. Det är en fantastisk insikt att befinna sig på "rätt sida", "andra sidan" av en kris. På andra sidan drömmarna, som Lundell formulerade det. Det är en eye-opener av rang! Jag känner mig fri från måsten, och är för första gången på länge riktigt sugen på att både jobba, få färdigt vår skiva, lira lite och må bra! Det är en ny livsfas som handlar om att ha ett kul, intressant, utmanande och maxat liv för MIN skull! Tidigare ägnade jag mig åt en massa suspekta saker för att slippa känna allt som var jobbigt i livet. Jag gjorde vad som helst för att dämpa och stänga av verkligheten. Nu har jag en otrolig aptit på livet just för att jag VILL KÄNNA! Och nej, jag har inte blivit frälst. Jag har bara förstått vidden av mitt favorit-uttryck "Life is good".

Under 2011 eftersträvar jag bara en sak: balans. 

  • Comments(2)//blog.thegloriastory.com/#post348

Nightmare.

WhateverPosted by LeFipp Tue, February 01, 2011 21:45:28

I natt var jag tydligen vakt vid entrén till en nattklubb. Påtagligt laddad stämning. Kvällens gäster, som av någon anledning bestod av små bleka och tystlåtna barn, närmade sig sakta medan spänningen tilltog. Plötsligt inser jag att min vaktkollega, en färgad kille i amerikansk polisuniform, är OND på något vis. Innan jag vet ordet av så är både han och alla de bleka barnen ute efter MIG. Jag skjuter den färgade polisen upprepade gånger i huvudet med en Colt 45 som jag av någon anledning har i min ägo. Det passerar liksom obemärkt förbi. Han överlever gång på gång, och fortsätter att mana på de demoniska barnen i jakten på mig. Plötsligt sitter jag fast. Fötterna är orörliga. Och sedan blir jag stenad till döds av ungarna, och vaknar. Trevlig dröm.


  • Comments(0)//blog.thegloriastory.com/#post347

Morgon.

WhateverPosted by LeFipp Sat, January 29, 2011 13:07:04
Blekt och dimmigt morgonljus silar in genom gardinerna i sovrummet, förstärks av dom vita väggarna och lakanen. Jag är vaken sedan en tid. Småfrusen, som alltid om morgonen. Hon är het, som en dynamo. Inrullad i hela täcket, som en kokong av trygghet och värme. En blond morgonkaluffs som sticker ut upptill är det enda som avslöjar att det ligger en människa där.
Jag ler. 
Jag drar försiktigt i täcket för att frigöra en flik som jag kan lägga över mig.  Det blottar, en alltjämt sovande, naken kropp. Jag kommer på mig själv med - att som otaliga gånger tidigare - bli sittande med blicken på henne. Glömmer att jag fryser, glömmer tiden,  förundrad och förförd. Med blicken följer jag hennes halslinje, som jag älskar att kyssa, ner mot hennes perfekta bröst som höjer och sänker sig sakta i morgonens ljus. Och jag hör hennes andetag som en susning. Ögonblicket är så vackert att det nästan gör ont. Som en skör skulptur, frusen i tiden. Preserverad värme. Det gör mig outgrundligt lugn, för jag vet att hon är min och jag vet att hon kommer att finnas där i morgon också. Jag lutar mig nära, nära så att jag känner hennes värme mot min kind. Och jag viskar med lätt stämma mitt 'god morgon'. Hon gnyr milt till svar. Det rycker lite i hennes altjämnt slutna ögon. Sen lutar hon huvudet lätt frammåt, fortfarande i sömnen, och kysser mig försiktigt på munnen. Hon frigör en arm under sig, lägger den om mig och drar mig försiktigt nära sin kropp - som att hon även i sömnen är medveten om att jag fryser och behöver henne. Så delar vi hennes värme, nära, nära varandra under täcket och vaknar långsamt till liv för att möta en ny dag. 

Jag skulle kunna dö, för att få uppleva det igen.

  • Comments(2)//blog.thegloriastory.com/#post346

Roadtrip USA

WhateverPosted by LeFipp Wed, January 12, 2011 09:53:21
En ny roadtrip i USA är på planeringsstadiet inför hösten... Öppna fält, långsträckta vägar, höga berg, pulserande städer, Springsteen i stereon, frihet i hjärtat och bilen full av galna grabbar... Som en vacker klyscha. Here we go again...



  • Comments(0)//blog.thegloriastory.com/#post337

The sad cure.

WhateverPosted by LeFipp Tue, January 11, 2011 20:49:35

Hur snabbfixar vi våra trasiga liv? Hur tejpar vi ihop spillrorna så att tillvaron blir dräglig, om än instabil? Här är mitt recept... Bli lika hård som världen vi lever i. Och har du blivit sårad? Svara med samma mynt. Mår du dåligt över nåt som någon annan gör? Gör precis samma sak x 3. Känner du att din moral är gammal, och hemmahörande i ett annat decennium? Bryt ner den så att du blir lika depraverad som din samtid. Och är du rädd för framtiden, och mår dåligt över det förflutna? Lev för stunden. Eliminera ditt konsekvenstänkade. Och vägra ta ansvar för någon annans välbefinnande. Och skulle lite dåligt samvete, några gamla känslor och en å annan figur ur det förflutna sippra igenom brandväggen - se till att självmedicinera med sex, sprit, jobb och träning tills läckan är tätad, så att du kan återgå till att känna *ingenting* igen. Smärtan är ett virus. Behandla den som en sjukdom.

Welcome to my world.



  • Comments(2)//blog.thegloriastory.com/#post336
Next »